Satt och chattade med en som har följt min blogg ett tag nu, vi pratade om det mesta och lite till, faktiskt jävligt kul :)
Vi kom in på en känsligt ämne för både mig och henne, att förlora.
Hon förlorade sin pappa för bara något år sedan, jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes, men jag vet hur det är att försöka undvika sorgen. Att bara stänga av allting och låtsas att det aldrig har hänt.
Jag är bra på det, gillar inte att folk ska fråga och sånt.
Hatar att folk ska se mig ledsen.
Det var verkligen skönt att prata av sig, men det som förstör en människa som mest är faktiskt att hålla allting inom sig. Att inte våga släppa ut sina känslor och berätta vad som är fel.
Jag är en sådan person som gärna sätter på ett leende istället för att säga idag mår jag verkligen skit, jag gör det hellre hemma gråter i min kudde och håller om mina hundar. Dom frågar ju ingeting.
Vill inte vara den personen folk tror att dom inte känner för att jag inte visar känslor. Jag har börjat försöka att visa för dom som står mig närmast och det är verkligen hur svårt som helst.
Men det kommer komma en dag då jag bara släpper allting kanske, när bägaren rinner över eller något.
Man kan aldrig tvinga en person att visa känslor, jag kan visa det om jag väl låter migsjälv göra det om ni förstår mig. Men jag gillar det inte, man blir mer sårbar och känslig vill inte att någon ska såra mig eller håna mig för att jag är en lipsill. Ohja jag gråter ska ni veta. Kanske inte många tror men när man är ensam och börjar tänka på saker och på vänner som gått bort så är det lätt att börja gråta, särskillt när man tänker på allt kul man hade tillsammans med den eller den.
Fruktansvärt hur livet är orättvist.
Men det finns väl ett svar på den frågan också varför livet är som det är.
Ingen har väl det perfekt eller?


´Har pratat lite med min mamma också om det där med min lillasyster, att hon kanske ska komma ner och hälsa på mig,. Hon kommer isf till Standsted och det är fel flygplats men fett mycket billigare att åka till, Försöker bara lista ut hur jag ska komma dit.. hmm.. ajja vi får väl se. Vill ju gärna att folk ska komma ner och se hur jag har det men blir ju för jävla komplicerat. Om hon kommer så åker jag in på onsdag efter jobbet och sover hos en kompis i London  & sedan möter upp henne, jävla vilka omvägar vi kommer få ta men vafan.. Inte ens säkert att det blir något. We´´ll see.